Emlyk

Vet ni hur mycket man kan älska en hund ?

En hund är bara inte en hund.
Det är en familjemedlem, ett barn,bebis,syster,bror.

Mina hundar är mitt allt, det är dom som betyder så mycket.

Tänkte berätta lite om mina hundar, så det här blir ett hundinlägg.


Vi har haft sammanlagt 4 hundar, Nicki, Ronya, Alfons och Milla.





Nicki



Nicki, var en omplaceringshund, hon hade blivit misshandlad och nertryckt till plan noll.
Det var våran första hund, en dobberman tik på 3 år. När hon kom till oss hade hon aldrig sett en cykel, barnvagn,  rullator, bil , andra hundar.  Hon bodde hon något äckel som slog och svälte henne, en som hade två rottisar som tryckte ner henne, det är allt vi vet om hennes tid innan hon kom till oss.  Innan Nicki gick bort gjordes de MH test som hon klarade galant, hon hade de bästa ögon och höfter.  Kravet för att vi skulle få ta henne var att uppfödaren skulle få ta en kull på henne, fine. Sagt och gjort.  Hon åkte ner till honom i två veckor, det gjorde ont när hon inte var här, när vi visste att hon var 40 mil hemmifrån, hon som blivit lugn och nästan slutat göra utfall och sånt.  Hon vart med valpar, den 7:e Januari föddes det 4 stycken, en av dom var Ronya.
4a stycken småttingar kom ut, fullt friska, vet ni vad det speciella var ?  Hon fick en brun valp, det är inte ofta det händer, hon var speciell. Men det visste vi såklart.  På kvällen ringer uppfödaren, jag måste ha försäkrings sakerna och sånt, hon var dålig, orkade inte mer. Vi var som tur i småland hos mormor och morfar, så i ilfart till djursjukhuset för att träffa våran vovve, allt hängde hela hon var konstig på något sätt, utmattad. På sjkhuset så hjälpte de henne ut med den sista valpen, som tyvärr var död. Hon fick dropp och började bli piggare.  Nicki åkte med uppfödaren och vi till mormor igen, det var hemskt.  Jag kramade om henne en sista gång, så sa jag " Jag älskar dej, du klarar det här. Vi ses snart"  När ingen hörde.  Jag ljög.  Jag ljög för henne, vi syntes aldrig mer. På morgonen den 8e Januari somnade hon in. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, vi satt i bilen mamma fick samtalet, hon hade varit ute på morgonen kissat och bajsat ätit lite och sen började hon bara hosta, han hade slängt in henne i bilen och åkt mot vet, men de hann bara halvvägs innan hon somnade in. Jag vill inte tro att det är sant, för jag har aldrig gillat han. Han skulle ha hjälpt henne tidigare, då kanske vi hade fått ha kvar lilla Nicki, djungelkvinnan, kyckling, våran tjockis.  Den dagen förändrades allt.  Men det kanske var bäst för henne ? Det vet jag inte, hon var ju fullt frisk annars och vi valde att inte obducera henne, det kostar 10-20tusen och vi sa att det inte skulle lindra våran sorg för att vi visste varför hon dog. Vi kremerade henne och nu står hon i en urna och väntar på att hon ska bli begravd på vårat landställe. 



Ronya i röd/grönt



Ronya var Nickis dotter, vi fick henne för det som hände med Nicki.
Det lindrade inte såren men fyllde ut det tomma spåren efter Nicki, det var tuffa 8 veckor och på nätterna låg jag vaken flera timmar, jag kunde höra hur tassar gick på golvet, jag kunde känna hur hon hoppade upp i min säng, men inte se något. Jag tror på liv efter döden, det kanske är larvigt men jag tror hon ville säga till mig att jag skulle gå vidare, och det har jag också spått fram. Hon ville säga till mig att allt var bra med henne. Efter några veckor när jag hört detta några nätter i rad så började jag förstå att hon inte fanns bland oss, det kändes som att uppfödaren, som så gärna ville ha henne nu när hon var en riktig hund igen hade tagit henne ifrån mig. Men jag förstod att det inte var så när urnan kom hem till stockholm.  Nu är hon med oss, trygg igen. Det tog över ett år för mig att prata om det utan att falla i tårar.  Men tillbaka till Ronya, Jag tror att det var påsklov, hon var 9 veckor, så söt. en liten råtta. Våran första valp. Det var ju snö ute, och det gillade hon inte, det var fram till snöhögen och springa till porten eller "bär mig matte!"


RONYA

Det vart kurser hit och dit allt från vardagslydnad till klicker och spårning, Ronya var en riktig snabbtänkt fena, hon älskade att jobba, hon älskade att gå på dagis och var prinsessan där.  När uppfödaren skulle förklara hur Ronya var så sa han " Ronya är en så hund som är lite osäker och kan backa men efter ett tag så är hon så nyfiken att hon inte kan hålla sig och måste gå fram"  Det kan jag hålla med om, hur rädd hon än var så skulle hon fram och nosa. Jaja, Ronya började göra utfall mot andra hundar, ibland mer och ibland inte alls. När hon ville var hon så duktig. Och inne var hon en chihuahua, hon skulle ligga i knät och alltid vara med, Nicki var mammas hund men Ronya, hon var Mickes hund på morgonen, Monicas hund på dagen och Mammas hund på eftermiddan och min hund på kvällen/natten.  Hon låg alltid hos mig och sov, så fort jag var hemma så sov hon hos mig, helst på rygg liggandes under täcket med egen kudde. Det var så hon var.  Ronya fick urinvägsinfektion, hon fick medicin och vart frisk, och så höll det på. Under tiden så hade Alfons kommit till världen, jag ville så gärna ha en egen hund, men självklart så skulle Ronya vara min favorit tjej och Alfons min favorit kille. Mamma och dom var nere i skåne och så frågade mamma om jag skulle hjälpa till ock sånt, ja det är klart sa ju jag, men mamma hade inte bestämt sig, det vart korta samtal med mamma den helgen, hon var nervös. Jag var så hunda på att det skulle vara en liten korv hemma när jag kom hem, jag  öppnade dörren och där låg det en liten kille, han hette ju igentligen Lufsen, men nej tack. Erica bestämde Alfons och så vart det.  Ronya blev bara dåligare och dåligare, hon bet några människor och en dag så kom jag och Erica hem från stan, vi hade varit på bio och mamma sa att de var tvugna att berätta en sak.  Vi var tvungen att omplacera Ronya, hon mådde inte bra i lägenhet, hon behövde en familj som bodde på landet där hon kunde springa och leka hela dagarna, där hon inte behövde vakta eller något alls. Så vart det inte, den 28e november fick Ronya somna in på kolatorps djurklinik, det var bara familjen där, Alfons fick vara hos Monica så länge, kvällen innan så kom bland annat Tessi och Bea för att säga farväl. Erica kom också. Det var så hemskt och den natten låg jag vaken, jag höll om henne och hoppades på att allt bara var en dröm, min Tjockis, jag var så ledsen och kände mig tom, jag kände ingenting den dagen, jag grät mest innombords. Men det var för HENNES eget bästa, hon har det bra nu och urnan står brevid Nickis, de ska begravas på en alledes speciell plats på landet, där ska vi göra det fint med kors och blommor. Det har inte varit lätt att bearbeta denna sorg, men jag försöker så gott jag kan, skolan tog stryk och det var jävligt jobbig t allting, jag bröt ofta ihop och kunde gå i skogen och drömma att jag var ute med Ronya. Jag tände ljus och sörjde, det är snart ett år sen, jag gråter fortfarande. Det är så svårt att släppa taget om någon man älskar så  hårt. Jag försökte lägga all fokus på Alfons, och försöka förtränga att jag mördat mitt djur, att jag inte gjort tillräckligt och misslyckats. Att jag inte kunde göra mer för henne, men hon var sjuk, och det var det bästa för henne. Hon mådde inte bra. Det försöker jag intala mig själv varje dag, hon slipper lida och det är ju sant.  Ronya var speciell och hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, alltid.  Alfons tog det hela lätt, även om Ronya var hans allt, de var så bra kompisar och oskiljaktiga. Men han tog det bra, han fick vara den som tröstade mig på nätterna när inte Ronya kunde göra det. Hon slickade alltid upp mina tårar och hämtade en leksak och så gjorde hon alltid lika dant " Kom igen nu matte, ryck upp dig nu busar vi istället"  

Ronya och Alfons, första kvällen hemma och första bilden.


Alfons och jag gick på kurser, vi har två deplom i bokhyllan, Vardagslydnad 1 och Vardagslydnad 2 båda med bra resultat. Han är min lille kille, han har kastrerats och han mår bra, den ända som är nu är att han har klyvt klon på mitten så jag ser att han har ont, det är inte kul kan jag säga dig, jag börjar nästan gråta när jag ser att han haltar eller står på 3 ben, han vill inte stödja på de om han står stilla och äter eller dricker. Det gör så ont. Det är nästan så jag vill göra samma sak för att lida med han, eller bara trolla bort det så allt blir bra.  När Alfons var 6 månader kommer nästa kull från hans föräldrar, som var tjuvparning båda gångerna. Mamma skickar ett MMS när jag ligger hemma hos Erica och kollar på tv, på bilden är det en liten liten råtta, och så stod det bara  Milla ? 




Jag visste inte riktigt varför men tydligen så heter Alfons kompis i Alfons Åberg böckerna Milla. På den vägen är det.  Vi åkte till skåne, hämtade 3 valpar, Milla var tuffast i kullen och hon är jävligt lik Ronya till sättet det hade jag svårt med i början, Ronya var Ronya, du får vara på ditt sätt för du kommer aldrig ta Ronyas plats, så tänkte jag. Men självklart så fattade inte hon det. Det tog ett tag att acceptera henne och vi har övat på kontakten nu, lite senare. Jag tog ofta avstånd från henne och var vikdig med att "Ska du hälsa på hundarna , hälsar du först på Alfons" Jag ville inte att han skulle känna sig bortglömd, och Milla 8 veckor visste inte ett skit. Så nu har vi två hundar, Milla fyller väl snart ett år, hon har även 3 andra här i haninge, de kommer från samma kull, Bertil på dagis, Molly från familjen S och sen var det Bertil2 som bor med sin matte någonstans i haninge, de har träffats och sånt och alla går bra ihop.


Så nu har vi Alfons och Milla, syskon och de vill inte vara ifrån varandra.


Vila i frid Nicki och Ronya. Jag vet att ni har det bra nu. <3



/ Lillmatte